I förmoddags var morfar här, han hade vart hos
veterinären med mammas hund Ladie, hon får epileptiska
anfall ibland och hitills har det alltid varit i samband med hennes
löpning. Men igår morse fick hon ett EP anfall och det
var över en månad sedan hon löpte och morfar blev
lite orolig eftersom hon fick ytterligare ett anfall lite senare
på dagen plus att han misstänkt att hon haft två
till när han inte varit hemma (hon dregglar en massa under
anfallen och det är en äcklig doft som morfar hade
känt när han kom hem efter att ha kört morbror
Rickard till bussen) så var det ju fyra anfall på en
dag. Innan har det bara varit ett anfall i halvåret (i
samband med löpning).
Så morfar ringde mamma igår och var lite orolig,
Ladie är ju ändå 8½ år gammal och man
vet ju inte hur länge hon lever. Mamma sa att om det var
möjligt så ville hon träffa Ladie en sista
gång om det skulle bli tal om avlivning.
Men veterinären hade positiva nyheter
(förhoppningsvis). Dem tog blodprov på Ladie som morfar
får svar på om en vecka, veterinären tror som
morfar att det beror på löpning för det kan
tydligen vara ganska vanligt att hundar får epileptiska
anfall då. Om det är det som det beror på kan det
finnas medicin (morfar var och hämtade ut det på
apoteket idag ifall hon får fler anfall nu dem närmsta
dagarna). Om hon får fler EP anfall så är inte det
bra så då finns det tre alternativ, antingen
steriliserar morfar henne för det skulle kanske göra
så hon inte har dem problemen mer, om det inte skulle
hjälpa skulle hon kunna få P-sprutor och även det
kan lindra besvären men inte säkert. Är det riktigt
allvarligt så kanske hon får äta en tablett om
dagen resten av sitt liv men det är det ju värt.
Så det låter ju lovande.
Iaf, så var ju morfar här och jag lekte med honom.
(Mamma har övat med mig så när hon frågar vad
kossan säger så säger jag nästan alltid :
Mmmmmmm.
Det var jag ju tvungen att visa morfar.) Sedan satt jag
i morfars knä och han sjöng och busade med mig och jag
blev så trött så trött så trött
så jag satt och nickade till hela tiden. Både morfar
och mamma skrattade så dem grät åt mig,
så rolig såg jag tydligen ut. Iaf så
somnade jag hos morfar och då ville inte han åka hem
längre för han tyckte att det var så mysigt att
sitta där i soffan med mig.
När jag vaknade senare var det dags att gå till
Kaskad, jag fick följa med in på pojkarnas
omklädningsrum för pappa ville ta hand om mig. Mamma
tyckte det kändes jättekonstigt så hon tog Ronja
från Malin istället.
Sedan plaskade vi och simmade och dök och jag kan
hålla i mig i kanten på bassängen nu och dra mig
upp och krypa iväg, snacka om starka armmuskler jag har
då.
Nu är jag trött, och lite grinig så jag kommer
nog somna tidigare idag men mamma säger att det inte gör
något. Jag har ju ansträngt mig så på
babysimmet.
Kommentarer